caisacaisa

Kommer ni ihåg att jag planerar att söka nytt arbete? Det gör jag fortfarande, men.. jag kommer sakna mina arbetskamrater sjukt mycket.

Det är nog världens bästa arbetskamrater, och ibland, ibland så gör dom mig så glad att jag vill fälla en tår. Tack för ni är så genuint söta o goa!

Härmed anmäler jag mig som tillgänglig för arbetsmarknaden. Jag söker jobb. Och inte vilket jobb som helst heller..

Det jobb jag söker accepterar att jag ser ut som jag gör, och värderar min arbetsinsats högre än mitt yttre. Det ska vara en arbetsplats med sunda värderingar och bra, kamratlig stämning.
Jag söker den arbetsgivare som vill ha mig. Och vad får man då om man nu anställer mig?
Jo, man får en positiv (men mänsklig) medarbetare, någon som är öppen för nya förslag, någon som är noggrann, snabb och ordentlig, en anställd som kan och tycker om att arbeta.
Tidigare har jag haft olika serviceyrken så jag är väl införstådd med hur det fungerar, man skulle kunna säga att jag faktiskt är väldigt serviceminded. Jag vet hur jag själv vill bli bemött.
Men jag är inte rädd för att prova på nya saker, det känns som om någon form av lagerarbete skulle kunna passa mig. Eller vad som, jag är som sagt öppen för förslag.

Om mina intressen skulle vara av någon vikt så kan jag tala om att djur är en stor del av vad som gör mitt liv värt att leva, men jag har även fastnat för onyttiga saker så som tatueringar och musik. Likaväl som jag uppskattar en fika med goda vänner uppskattar jag en promenad i skogen, eller en galen dag fylld med shopping. Jag är ju som sagt inte mer än människa.

Mina tidigare erfarenheter i mitt yrkesverksamma liv innehåller lite gott och blandat. Jag har jobbat som kassörska på ICA i ca två år, nära ett år som betongare, och nu senast som diskplockare på ett av våra svenska kryssningsfartyg(ca ett år). Men jag har även testat på att jobba en kortare tid på McDonalds, samt en kortare tid inom hotellstäd och i en fotobutik.

Vad gällande rubriken.. Jag fick klagomål på mitt yttre, vilket nu gör att jag söker mig vidare.
Jag ser välvårdad ut, om än aningen alternativ.

 

Passade på att slänga upp ett par bilder, jag ser ut ungefär så, fast med en annan hårfärg.

Jag tackar ödmjukast för att du tagit dig tid att läsa igenom detta.

Vänliga hälsningar
Caisa Karlström.

Det var tänkt att det skulle bli ett bra och extremt ärligt inlägg men jag kan inte vara så ärlig utan att låta gnällig och sympatisökande.

Men jag är trött.. jag är så himla trött på att vara den jag är, att vara sådan extrem känslomänniska, att bli så glad så jag gråter, att bli så ledsen att jag störtbölar, att bli så arg så mobilen går sönder, att bli så löjligt upprörd att jag ständigt tappar lusten till att gör något, att bli så irriterad att jag avslutar en vänner-relation på facebook (nä, det har inte hänt på riktigt.. men det lät kul).. Någon som känner igen sig? Möjligtvis någon gravid kvinna, men jag är inte gravid. Det är så här jämt, årets alla dagar. Och jag kan inte göra något åt det.
Oftast sker detta utan märkbar anledning också..
Bög.

Höpp, hörrni, det gick ändå! Nu ska vi bara se vad det blir för reaktioner på det hela, gravida kvinnor får dock inte instämma i min klagosång..

Det finns en sak jag funderat på, väldigt ofta börjar mina blogg inlägg med "Jag", det är varken så att jag är extremt egocentrisk eller att det bara finns jag i mitt liv. Det är nog bara så att jag är väldigt intressant..  Eller så är "jag" ett väldigt enkelt och bra sätt att börja inläggen med, och jag är för lat för att hitta nya öppningsfraser.

Och det går inte så bra för mig att sluta skriva. Jag har alldeles för mycket åsikter och jag bara älskar att dela med mig av dem. Och jag önskar att fler tyckte o tänkte precis som mig.. Eller ja, i alla fall i vissa frågor. Emellanåt inser till och med jag att världen skulle bli hemsk om det fanns fler som är lika virrevirrebängbäng som jag.

För övrigt så fick jag ju i alla fall en uppmuntrande kommentar, tack du, du räddade mitt ego!
Reklam-kommentaren räknar jag inte, och "Bri".. ja denne hade ju inte mycket att säga.

Jag tänker sluta skriva tills jag börjar få kommentarer igen.

Over and out, kanske föralltid.

Till och börja med ska jag förklara varför ni inte fått någon längre uppdatering om min och Peters minisemester.
1. Ingen vill läsa en lång jävla text om någon annans underbara semester.
2. Det hände otroligt många saker som är värda att skriva om.
3. Det är för varmt.
4. Jag kommer inte in i rätt stämning för att skriva.

Men, ni ska få en summering av det hela, och kanske kommer jag efter min vecka på båten att gå in mer på de olika händelserna.
Vi tåg nattåget ner till Malmö och Köpenhamn, tog in på ett mysigt litet hotell som visade sig ligga i Istedgade vilken resulterade i både en och två nära döden upplevelser. Det var sjuuuukt varmt så efter en natt på hotellet gav vi upp och åkte till Malmö och badade, för att sedan åka viadre till Lund, hem till Ida och Rasmus med tillhörande dotter och djur. Även där fick vi oss en nära döden upplevelse. Men även champagne, för att fira Peters 25årsdag.. And it was toppen!

Tåget hem var till en början en nära döden upplevelse det också, det var nog det varmaste vi upplevt sedan vi påbörjade våran lilla resa. Men även det redde ut sig..

Trots och tack vare detta var det en helt underbar och fantastisk semester!

Gnnnngh! Jag måste få ur mig det här. Innan jag berättar om minisemestern, detta är akut..

Jag tycker det är skitfult och jättelöjligt med folk som använder diverse oballa avslutningsfraser när de avslutat sitt skrivande på tex forum eller bloggar. Typ "...Over and out!" "Peace out" "classed dissmissed", och så vidare med alla möjliga übertöntigta varianter.

Det stör mig ännu mer att jag en gång själv tyckte att dessa var rätt schyssta och försökte använda dem. Fy mig! Jag har i alla fall slutat nu, och vill uttrycka min förakt mot dessa avslutningsfraser, tro mig, ingen tar dig mer på allvar om du avslutar med "over and out". Sannolikt vet du inte ens själv varför du valde att skriva det..

Classed dismissed.