Mamma Berith.
Jag borde inte skriva när jag känner så här, för det är ingen rolig läsning, och det är inte roligt att alla vet om det. Idag gjorde jag en djupdykning i känslodjungel, åt motsatt håll från igår. Jag är längst längst där nere och kastar sten på mig själv..
Och jag ringde min mamma. Stårgråtandes och med panik i hela kroppen och beklagade mig. Gick igenom allt självömkande man kan göra, och lite till.. fan, jag vill bara skärpa mig. Min mamma är lite svår att prata med, ofta kan hon vara lite disträ och frånvarande men hon har blivit så mycket bättre på senaste tiden.
Och ni må tro jag häpnade riktigt när hon helt sonika talar om för mig att;
"Men sluta nu, den enda som säger att det är så här är du, börja göra sakerna så ser du själv att du klarar av det, och sen när du gjort det.. då kan du ta tag i nästa sak. Glöm inte bort att du är värdefull"
Det är inte helt ordagrant men sensmoralen är densamma.. Tack mamma!
Men jag vill fortfarande ha kramar och höra att ni tycker om mig..
jag äslkar dig min vän!
